Expedition Flerovium (SV)

En kort populärvetenskaplig berättelse om experimentet

Till minne av Anders

Anders hade, så länge han kunde minnas, drömt om att få utforska den kärn-fysikaliska världen, det vill säga utkanterna av nuklidkartan. Han satt på färjan som just hade lämnat hamnen vid Blybergets kust. Kursen var riktad mot Aktinidön, utgångspunkt för denna världs upptäckare. Nu skulle drömmen äntligen gå i uppfyllelse.

Bakom Blyberget skymtade Anders Stabilitetsbergen och dess långa mäktiga bergskedja. Anders hade växt upp en bit sydväst längs med Stabilitetsbergen, vid breddgraderna kring Tenn. Här hade han tidigt fascinerats av den kärnfysikaliska naturen. Naturen strålade i huvudsak av tre olika partiklar. Dessa kallades för alfa-, beta-, och gammapartiklar. I vår värld kan alfapartiklarna liknas med stora delfiner, betapartiklarna med clownfiskar och gammapartiklarna med små plankton. Partiklarna trivdes bra nära havsnivån vid kusterna men som allra bäst i havets djup. På stränderna och i det grunda vattnet längs kusterna var alfa-, beta- och gammapartiklarna som långsammast och röda. Ju längre från kusten man tog sig och havet blev djupare, desto snabbare blev partiklarna. De blev gula, gröna, blåa och de allra snabbaste var sällsynt lila.

Det var första gången som Anders var så långt nordöst som Blyberget. Det Radioaktiva sundet som han nu färdades över hade han bara hört talas om. Naturen var mycket annorlunda här jämfört med den vid Stabilitetsbergen. Istället för mestadels beta- och gammapartiklar, strålade det här av alfapartiklar. Sundet var väldigt djupt, och det fanns gott om turkosa och till och med lila alfapartiklar. Det var ett spännande område, men redan väl utforskat.

Till skillnad från Stabilitetsbergen var Aktinidön ett instabilt lågland som sakta föll sönder. Så småningom skulle den täckas av vatten. Ibland sågs det också starkt blått ljus från marken, ett tecken på att den föll samman. Aktinidön var värd för flertalet hamnar. Det var härifrån många av denna världs upptäckare var baserade. Titt som tätt, gav sig olika besättningar ut på expeditioner i sina skepp. Det fanns de som drog nytta av sydliga fissionsvindar, med vilka man kunde nå exotiska havsdelar sydöst om Stabilitetsbergen. Andra specialiserade sig på nordliga fusionsvindar som kunde föra expeditionen mot oupptäckta områden i nordöst.

Anders hade ett särskilt intresse för dessa nordliga fusionsvindar. Det var därför han inte kunde låta bli att besöka värdshuset Supertung, som det första han gjorde när han anlänt till Aktinidön. Han sätter sig vid bardisken. Så småningom tar en äldre dam och herre platserna bredvid honom. De är pratsamma och det är Anders tacksam för. Maria och Sven, som de heter, visar sig vara erfarna utforskare. När Anders berättar om sin nyfikenhet för nordliga expeditioner, blir de exalterade och Sven säger “Äntligen! Här har vi någon som liknar oss när vi var unga. Det finns så mycket spännande att utforska. Har du hört ryktet om Stabilitetsön?”. Det hade Anders. Maria förklarar “Som du känner till så har vi framgångsrikt kunnat koppla de högsta topparna längs Stabilitetsbergen till särskilda längd- och breddgrader. För länge sedan förutsågs att det skulle finnas ytterligare en ö på nuklidkartan. Denna ö skulle ligga nordöst om Aktinidön, på längd- och breddgrader som ännu ej utforskats. Eftersom våra beräkningar visade på att denna mytomspunna ö kunde vara mer stabil än Aktinidön, fick den namnet Stabilitetsön.” Anders inflikar: “Är ni alltså två av de berömda utforskarna?” Sven och Maria nickar. Wow, tänker Anders, här får han en pratstund med två av de legendarer som det hade berättats om då han var yngre. Sven fortsätter att berätta. “Enligt våra beräkningar så borde ön ligga längs med 184:e längdgraden och 114:e breddgraden, känd som Fleroviumbreddgraden. Med utvecklingen av snabbare båtar och mer känslig mätutrustning, finns det nutida upptäckare som hävdar att de skymtat Stabilitetsön.” Anders är förbluffad, men får ändå ur sig “Jag skulle vilja vara med på en sådan expedition”. Maria och Sven ler och Maria säger “Jag misstänkte det. Med en sån framåtanda som du har, så ska vi hjälpa dig.”

Anders har lämnat värdshuset och är nu på väg till östra Plutoniumhamnen. Enligt Maria och Sven skulle kapten Didrik, som Sven kände väl, och deras båt Lundium var förtöjd där. Upptäckarna på Lundium hade tidigare utforskat havet kring breddgrad 115 och varit de första som uppmätte gammapartiklar så nära Stabilitetsön. Nu skulle de ge sig iväg på en ny expedition med ännu känsligare mätutrustning. I väntan på den kraftiga nordanvinden som krävdes för att nå den avlägsna Fleroviumbreddgraden låg Lundium förtöjd i hamnen.

I hamnen är det stor aktivitet och många människor vid en båt och därför hittar Anders enkelt Lundium. Han frågar en person med långt skägg som viker segel på fördäck om han vet var kaptenen befinner sig. Han svarar “Jo, kapten Didrik, det är han som står där borta i aktern och överser att allting lastas på ordentligt.” Anders tackar och går mot aktern. Innan han hinner presentera sig, säger kapten Didrik “Är det du som är Anders?”. Maria eller Sven hade tydligen redan hunnit prata med Didrik. Han fortsätter “Vi kan behöva förstärkning till vår besättning. Vår trogne fördäcksgast Per bröt benet och kan inte följa med. Du kommer i grevens tid. Det börjar blåsa upp och vi kastar strax loss”.

Bara inom en timme har Lundium tagit sig ut på de nordöstra delarna av det Instabila havet. “Nu är vi äntligen på väg”, säger kapten Didrik. Anders introduceras till Dan-Åke och Peter, de övriga i besättningen. “Dan-Åke är styrman. Peter är vår navigatör. Jag själv är kapten och även ansvarig för storseglet. Anders du får ta hand om förseglet”, säger Didrik. Rollerna är fördelade och med vinden i ryggen seglar de iväg. Till en början är det måttliga vindar och ganska lugnt. Anders passar på att fråga “Hur kommer det sig att det var så många involverade i lastningen?”. Peter svarar “Även om det var lite stressigt att komma iväg, så har vi planerat och förberett för denna expedition i flera år. Vi är själva duktiga seglare, det är därför vi sitter i båten. Skeppsvarvet har utfört ovärderliga uppgraderingar av båtens köl. Segelmakare har skräddarsytt de snabbaste seglen. Experter har tagit fram den känsligaste mätutrustningen. Allt detta möjliggör, tillsammans med oss här på Lundium, att vi kan segla till Fleroviumbreddgraden och göra exklusiva mätningar.” Anders säger ödmjukt, “Vilken ära att få segla med er”.

Efter några lugna dagar blåser det upp ordentligt och alla är på helspänn. Plötsligt hörs en dunk och båten stannar upp. Dan-Åke utbrister “Det är något som fastnat i rodret, jag kan inte styra”. Oro utbryter på däck men Anders agerar snabbt och tar initiativet att dyka ner för att ta en titt. En stor samling tång hade fastnat på rodret och Anders jobbar snabbt för att avlägsna den. All tid är värdefull. Kapten Didrik berömmer “Bra jobbat Anders! Nu kan vi fortsätta utnyttja den starka vinden och ta oss så långt nordöst som möjligt.”

Efter några tuffa dagar i kulingvindar försvinner vinden helt och det blir stiltje. Lundium har anlänt till Fleroviumbreddgraden. “Alle man, till mätinstrumenten!”, ropar Kapten Didrik. “Innan vinden vänder måste vi samla in så mycket data vi kan.” Mätningarna går bra, de får se många blåa alfapartiklar som bekräftar vad tidigare expeditioner identifierat. På längdgrad 174, ser de plötsligt en ny typ av alfapartikel, med en särskild nyans av turkos. De trodde knappt att det var sant. Med ett stort leende på läpparna, säger Dan-Åke “Wow, det här var ingenting vi förväntade oss”. Kapten Didrik berättar att genom att placera ut den unikt turkosa alfapartikeln på kartan kan man se att Stabilitetsön faktiskt inte borde ligga längs med Fleroviumbreddgraden. Anders förstår och lägger till: “Den finns alltså snarare på nordligare breddgrader”. Vilken genombrytande upptäckt!

Peter tittar noggrannare på den insamlade datan och säger efter en stund “Jag har fler goda nyheter, det är ganska grunt här och det finns sten på botten”. Dan-Åke stämmer in “Underbart, våra känsliga mätinstrument kommer verkligen till god användning”. I rask takt staplar de stenar från botten på varandra och formar en grund. Med ytterligare material bygger de en fyr. När den står klar tar Didrik, Peter och Dan-Åke sig ivrigt upp i fyren. Anders är lång och stannar kvar på marken. Han tror sig kanske skymta Stabilitetsön bakom dimman i horisonten. Kapten Didrik rundar av den framgångsrika “Expedition Flerovium” och säger stolt “Nu har vi skapat ett tydligt riktmärke för alla seglare efter oss. Kanske kan fyren hjälpa framtida expeditioner att nå den mytomspunna ön.”

Kapten Didrik med besättningsmän Anders, Dan-Åke och Peter tittar ut mot Stabilitetsön. Fleroviumfyren är målad av Sverker Holmberg.